Gemensam framtid

Gemensam framtid - det nya kyrkosamfundet

En kyrka för hela livet där
mötet med Jesus Kristus förvandlar
– mig, dig och världen

Baptistsamfundet, Metodistkyrkan och Missionskyrkan har bildat ett nytt kyrkosamfund tillsammans. Den nya kyrkans arbetsnamn är GemensamFramtid

Följ arbetet via länken
http://www.gemensamframtid.se

Skärtorsdagen – Det nya förbundet
En meditation om enhet i den nya kyrkogemenskapen

Det finns en liten kör på spanska som vi sjöng i Moravakyrkan i Nicaragua när jag var barn. Den lyder ungefär så här:
Ett nytt bud ger oss Herren: att vi ska älska varandra så som Gud har älskat oss.
Tecknet på att vara en kristen är kärleken mellan oss som syskon.

Dessa enkla rader för våra tankar till det nya förbundet mellan Gud och hans folk, så som det instiftas i Jesu dyrbara blod, i den sista måltiden. Vår text innehåller allt från förberedelsen för påskmåltiden, som sedan äger rum i ett främmande hus, till det allvarliga samtalet om svek och förräderi men framför allt till denna instiftelse av ett nytt förbund i Jesu blod till syndernas förlåtelse.

Nådens bägare
Den sista måltiden inleds med tacksägelse (v 26) och avslutas med lovsång (v 30). Vi har anledning att känna stor tacksamhet när vi i år för första gången delar nattvarden i en ny och utökad gemenskap där vi också känner oss delaktiga som Moravakyrkan i Nicaragua. Det lilla ordet tack heter på spanska ”gracias” och inrymmer så mycket. Det kommer från ”gracia” som betyder nåd. På miskitu-språket har vi lånat ordet ”thanks” från engelskan, som blivit ”tinki”. Det står för en tacksamhet utan gräns och uttrycker den fromhet vi fått i arv från den herrnhutiska rörelsen, som blivit en del av vår kristna miskitu-kultur.

I detta nya förbund förenas nu flera kyrkor i en känsla av stor tacksamhet. Under denna fastetid får vi tacka och lova Jesus Kristus som hjälper oss att se utöver egenintressen och maktpositioner och leder oss in i en djupare gemenskap med honom och med varandra. Vi brukar kanske se bägaren endast under det ögonblick då vi tar del av den i nattvardsstunden. Jesus inbjuder oss att ha den för våra ögon dagligen, som en symbol för nåden och förlåtelsen. Kampen för att få dela både bröd och vin i nattvarden går tillbaka ända till den hussitiska rörelsens början på 1400-talet, och i vår kyrkotradition är nattvardsbägaren, kalken, en viktig symbol vid sidan om korset och bibeln.

Drick av den alla
Jesus säger till sina lärjungar: Drick av den alla. Alla får vi del av välsignelsens bägare. Alla får vi del av den kärlek och förlåtelse som kommer oss till mötes genom Jesu försoningsoffer. Däri ligger också att vi alla ska älska varandra, så som han har älskat oss. I detta lilla ord ”alla” ligger den enhet vi äger i Kristus, att vi alla är lika värda och att vi alla har samma behov av Guds nåd. Vi omfattas alla av det nya förbundet, hans blod göts för alla. Så får vi alla vara med i ett nytt förbund som vi tillsammans respekterar och ärar. Varje gång vi äter brödet och dricker vinet förkunnar vi också för världen att Jesus har gett sitt liv för alla.

Om vi lever i nattvardens gemenskap och i vittnesbördet om Jesus Kristus, då är vi även delaktiga i det nya förbundet i vår gemenskap som kristna i hela världen. Då kan vi också sjunga tillsammans: Ett nytt bud ger oss Herren: att vi ska älska varandra så som Gud har älskat oss.

/ Pastor Cora Antonio, Moravakyrkan i Nicaragua

Långfredagen – Korset

Jesus, Guds son, Gud själv plågar och lider. Gud själv ropar ut sin gudsövergivenhet. Guds son ropar med hög röst och ger upp andan. Hur är det möjligt? En gudsövergiven gudason dör. Inför korsets mysterium gäller inte det som vi annars tar för självklart. Här möter vi den gudomliga kärleken som spränger alla gränser, som gör vad som helst för att söka det som var förlorat.

”Detta är Jesus, judarnas konung stod” stod det ovanför Jesu huvud. Jesus är en kung utan kungakrona. Han bär en törnekrona. På korset hänger han och verkar vara så maktlös. Han smädas. Om han har makt, så när vore det bättre än att visa det nu? Gör ett under! Kliv ner från korset! Det skulle vara en spektakulär protest mot den ondska som korsfästelsens brutalitet är ett uttryck för, en demonstration av hans makt. Då hade alla världens maktstrukturer satts på plats och Jesus själv triumferat, eller?

Men en sådan makt hade imponerat och skrämt. En sådan makt kunde få människor att lyda, en sådan demonstration hade spelat på den världsliga maktens villkor. Då skulle den som var starkast på denna världs villkor vinna, den som kan använda mest våld. En sådan makt är en makt som vittnar om sig själv, som använder maktens symboler för att visa sin egen härlighet, en makt som bär en kungakrona, inte en törnekrona.

Jesus var som lammet som leds till slakt, läser vi i den gammaltestamentliga texten. Han fann sig i lidandet. Den sista meningen har en förunderlig dubbeltydning. Att Jesus fann sig i lidandet betyder att han stod ut. Men man kan också säga att det var i lidandet på Golgata kors som Jesus fann sig själv eller som det står i Johannesevangeliets tolfte kapitel: att det var just för denna stund som Jesus hade kommit. I berättelsen om Jesu kors blir betydelsen av Jesu person och verk tydlig: han skulle inte tjäna sig själv och vittna om sin egen makt. Han skulle tjäna andra och vittna om kärlekens makt.

I Jesus får Gud själv en erafarenhet av gudsövergivenhet. För Guds själv är det som om Gud inte finns. Där drabbas Gud av den ondska som finns i den värld som Gud själv har skapat och i den stunden förlorar Gud själv fotfästet. För Gud själv blir allt hopplöshet och ensamhet. Gud är gudsövergiven. I den stunden kunde väl Jesus gjort det där undret, stigit ned från korset. Om allt ändå är hopplöshet, varför då inte spela på den världsliga maktens villkor?

Men Jesus är kvar i sitt lidande. Han plågar och plågas, han plågar sig själv. Han finner sig själv i lidandet. Jesus kliver inte ned från korset. Det är det stora undret. I detta drama demonstrerar Jesus ondskans relativa maktlöshet. Ondskan kan göra förfärliga ting: den kan plåga, den kan tortera, den kan till och med döda, men den kan inte få Gud att sluta älska. Den kan inte bryta kärlekens makt.

För om det inte är en kung med en kungakrona, utan en törnekrönt konung, om det inte är med spektakulära maktdemonstrationer, utan med ett tjänande lidande som Gud visar sin kärleks makt här i världen, då vet vi att vi aldrig är riktigt ensamma. Mitt i vår känsla av gudsövergivenhet finns Gud själv som en förvandlande närvaro.

”Se människan!” I Jesus ser vi det sant mänskliga som inte behåller något för egen del utan ger ut av sig själv för att vi skall få leva. ”Se Gud!” I Jesus möter vi Guds oändliga kärlek som överger sig själv för att söka det som var förlorat. I korset möter vi den gudomliga kärlekens mysterium som i sitt ödmjuka tjänande besegrar all ondska.

/Arne Fritzson, pastor i Sollentuna

Påskdagen – Kristus är uppstånden

Skärtorsdagens ångestfyllda övergivenhet i Getsemane kan jag grotta in mig i, slicka mina övergivna sår och få hjälp att lägga på ett omsorgens plåster.

I långfredagsmörkrets outhärdliga tomhet kan jag på behörigt avstånd se på hur min lidande Mästare tar steg för steg på sitt via Dolorosa som jag haltande försöker att identifiera mig med.

Men uppståndelsens explosiva nedslag som spränger alla gränser … Nej, där är jag på efterkälken med en gång …

Om det är någon söndag jag har svårt att predika så är det påskdagen.

Jag känner mig ungefär som mannen som varit vid Niagarafallen och tagit hem en burk vatten därifrån. Varenda besökare terroriserade han sedan med: ”Titta, det här är vatten från Niagarafallen, visst är det häftigt…?”

Om det är en tröst så hade även de första lärjungarna svårt med uppståndelsen.
Jag är glad att det står att några tvivlade …
Det var inte så enkelt. Men dom fick ändå vara med.
Vad jag älskar vår inkluderande Mästare.
Det är det som är exklusivt med honom …

När väl polletten ramlar ner, så sker förvandlingen.
Besvikelse byts ut mot förväntansfylld glädje.
Skuld och skam byts ut mot befrielse och upprättelse.
Hopplöshet förvandlas till hoppfullhet.

De verkar alla vara så trosvissa. Jag känner mig nog mest som ”lördagsmänniska”…
Lever mellan långfredagens mörka avgrund och anandet av påskdagens bländande sken.
Jag söker ofta uppståndelse på ”fel sida om korset” och vill gärna hoppa över det smärtsamma. Istället försöker jag fixa till det, ”stylar” till mitt liv, peppar upp mig med några lovsånger och somnar in och när jag vaknar upp är allt över och jag har någon form av andlig baksmälla …
Eller så kastar jag mig över en teologisk utläggning som får mina hjärnceller att gå på högvarv tills jag får en härdsmälta och läcker farlig strålning …
Uppståndelse på fel sida om korset blir inte långlivad.
Det blir mera som ett fyrverkeri.
Hur lär vi oss något nytt?
Vi övar och övar och övar igen tills det sitter som gjutet.
Kan vi öva in uppståndelsen i våra liv?
Varför skulle vi inte kunna det?
Hur de övningarna ser ut är personliga, men det handlar om att låta budskapet blir en så naturlig del av våra liv att vi låter oss förändras.
Uppståndelsen på rätt sida om korset efter att jag gått igenom alla mina ”dödar” stannar kvar …
När jag har lämnar allt bakom mig, har jag allt framför mig …

Tänk att jag måste få ge mig lov att möta min botten för att uppståndelsen skall börja gro i mitt liv.
Tänk att uppståndelsen uppstår just i dessa erfarenheter i mitt liv.

”Andligt växande genom övningar är ett sätt att ställas inför de karaktärsfel som förvränger vår uppfattning om verkligheten och Gud och fördärvar vårt liv och våra relationer, så att vi kan upptäcka dem och låta Gud ta bort dem.” J Keith Miller ur ”Steg in i livet”

Inte underligt att uppståndelsen var de första kristnas stora tyngdpunkt och att de var stolta över sin Frälsare Jesus Kristus.
Mot dagliga påskövningar-tillsammans med Jesus!

/Lennarth Nilsson